Hermelin och småvessla

Barnböcker	Bokklubben jakt & fiske						Jakt- och fiskebutik på nätet
sponsorplats. kontakta Erik

Följ räven Smirre till:
Örnbo viltfakta (hem)

Viltmiljöer i Sverige

Rovdjurstext (pdf)

Alla artsidor:
(fler kommer)

Klövvilt
älg
kronhjort
rådjur
vildsvin

Rovdjur
lodjur
rödräv
järv
grävling
skogsmård
vesslor

Övrigt pälsvilt
ekorre
bäver

Småvilt
dalripa
tjäder
skogshare
morkulla

Sjöfågel
gräsand
ejder
kanadagås

klicka här för att läsa en text om att vara liten som vesslan
(pdf, öppnas i eget fönster)

Hermelin och småvessla

småmustelider

Bilder: tv hermelinspår i Ramsberg, Bergslagen 2006, foto E. R. L-m.; ovan hermelin och småvessla ur W. Meves: Atlas öfver Skandinaviens Däggdjur, Stockholm 1873.

Fakta i tabellform:

Genvägar till olika ämnesområden (sökt ämne hamnar normalt överst i fönstret):

namn	storlek	utseende	läten
spår och spårtecken	utbredning	föda och livsmiljö	aktivitet
familjeliv, vandringar	fortplantning (antal ungar etc.)	ålder och dödlighet	sjukdomar och fiender
antal och antalsförändringar	speciella beteenden m.m.	djuret och människan	enklare åldersbestämning
folktro	litteratur

Benämningar och synonymer	• 1. hermelin, lekatt (lekatt möjligen av lä= skydd och katt). • 2. småvessla, snövessla, dvärgvessla (de två senare förbehålls den nordliga mindre rasen/ underarten av småvessla) • vessla - allmän benämning på småmustelider (mindre arter av släktet Mustela). • dialektalt och noanamn: lilla snälla (snäll= snabb), lilla snabba, den vackra, jungfrun, rösvessla, rötvessla.
Vetenskapligt namn och grupptillhörighet	• hermelin: Mustela erminea • småvessla: Mustela nivalis (M. rixosa tidigare för dvärgvessla, numera betecknas denna med underartstillägget nivalis medan den sydligare småvesslan fått tillägget vulgaris) • familj: Mustelidae= mårddjur • ordning: Carnivora= rovdäggdjur
Mått	• storleken är varierande, de minsta individerna återfinns i norr. Här nordiska mått, se texten ovan t.v. om litenhetens betydelse. • hermelin hane längd: 23 - 27 cm (kropp) + 9 - 10 cm (svans) • hermelin hona längd: 18 - 22 cm (kropp) + 7 - 8 cm (svans) • småvessla hane längd: 15 - 23 cm (kropp) + 3 - 5 cm (svans) • småvessla hona längd: 13 - 19 cm (kropp) + 3 - 5 cm (svans)
Levandevikt	• samma allmänna kommentar som om längden. • hermelin hane: 150 - 300 g. • hermelin hona: 80 - 150 g. • småvessla hane: 40 - 140 g. • småvessla hona: 20 - 75 g.
Utseende, färg med varianter	• hermelinen har långa svarta hår som ger den en tydigt svart svansspets i både sommar- och vinterdräkt. Småvesslans svans kortare och alltid av samma färg som kroppens ovansida. • sommarpälsen ovan gul-gråbrun (hermelin) eller rödbrun (småvessla), vit undersida. Skarp kant mellan över- och undersidans färger hos hermelin och nordlig småvessla (snövessla), suddig hos sydlig småvessla. • vinterpälsen vit hos nordliga hermeliner och småvessla; lik sommardräkten hos sydliga individer. Gränsen för vintervita hermeliner går i norra Mellaneuropa, för småvesslor i södra Mellansverige. Småvesslor med fläckig vinterpäls förekommer i Mellansverige.
Könsskillnader	• storleken! Se mått och vikt.
Läten	• spinnande (kontakt); väsande och skrik vid upphetsning och aggression.
Spår och spårtecken	• parspår i djup snö efter språng där bakfötterna landat i de just lyfta framfötternas spår. Steglängd för hermelin 30 - 70 cm, för småvessla 20 - 30 cm. Ofta varvas längre och kortare språng. • spårgrupper om fyra tassavtryck på fastare underlag. Ibland syns endast tre avtryck då två överlagrat varandra. • i tydliga tasspår ser man avtryck av fem tådynor, en mellanfotsdyna och stundom en häldyna (framtass). • om hermelinen eller vesslan tagit ett byte och bär detta i munnen ger även bytet avtryck vid sidan av de andra spåren. • spillning i form av avlånga spiralvridna spetsiga korvar av sorkhår. Hermelinens ca 5 mm tjocka, vesslans 2 - 3 mm.
Utbredning	• allmänt: runt norra halvklotet från ca 40°N till Norra ishavet. • Europa: båda arterna återfinns från Nordkap ned till södra Frankrike och norra Italien. Endast småvessla i övrigt runt Medelhavet. Endast hermelin på Irland. Ingen av arterna på Island. • Norden: överallt utom på Gotland (gäller båda arterna).
Födoval/ födobehov	• allmänt: smågnagare, speciellt sork av släktet Microtus (t.ex. åkersork) och andra sorkar, men även möss. • hermelin: sork (speciellt åkersork och vattensork), hardjur (speciellt kanin, även vuxna), fågel, insektsätare, insekter. • småvessla: sork (ofta även skogs- eller ängssork), småfågel, hardjur (spec. unga kaniner). • bägge är duktiga kättrare och kan plundra bon av fåglar och ekorre. • ger sig relativt ofta på byten som är betydligt större än de själva (kanin, hönsfågel). • en småvessla behöver dagligen äta en födomängd motsvarande 1/3 av sin egen vikt. En annan källa anger att en småvesslehona konsumerar mellan två och tre smågnagare per dygn.
Livsmiljö	• hermelinens och vesslans biotopval ligger i en skala som vi inte uppfattar lika omedelbart som t.ex. älgens och lodjurets. Det handlar om tillgång till hålrum och liknande där de kan jaga sork och själva hålla sig gömda för fiender. • båda arterna återfinns ofta i samma miljö. Deras huvudbyte, åkersork, påträffas främst i olika former av gräsmark— kärr, hyggen, övergivna fält, åkerkanter, unga skogsplanteringar — vilket också återspeglas i rovdjurens biotopval. • stengärdsgårdar, rishögar och diken ger också goda möjligheter till sorkjakt. • i en polsk studie av rovdäggdjur längs en flod observerade man att hermeliner föredrog fuktig gräsbeväxt mark framför områden där floden rann genom skog. Ingen sådan skillnad kunde noteras för småvesslan. Hermelinens förekomst i den sidlänta marken förklarade man med förekomst av mellansork (Microtus oeconomus) där. • speciellt småvesslan undviker stora öppna fält och mark utan fältskikt (lågt växttäcke), t.ex. i tät granskog. • bägge arterna tillbringar mycket tid nere i smågnagarnas tunnelsystem och utnyttjar dessa även till viloplatser/bon. Småvesslor använder gärna mullvadstunnlar som transportleder. De vilar även ofta i mullvadarnas bohål.
Dygnsrytm, aktivitet	• småvesslan kan vara aktiv när som helst på dygnet, ibland mer på dagen än på natten. Den måste ha mat ofta på grund av den lilla kroppens snabba ämnesomsättning. Hermelinen är mest nattaktiv på vintern, mer dagaktiv på sommaren. • enligt en uppgift är hermelinen aktiv totalt 4 -6 timmar per dygn. Detta varierar dock rimligen under året och med bytestillgången. • mängden spår uppe på snön beror både av antalet djur i området och deras aktivitet. Den kan därför öka de år det är ont om smågnagare trots att det då finns färre småvesslor och hermeliner än under toppåren. Smågnagarbristen tvingar dem till att röra sig över större områden och även att söka annan föda.
Familjeliv	• vintertid: stabila system av stora hanrevir som kan överlappa honors mindre dito. Reviren försvaras mot individer av samma kön. Vissa områden kan dock utnyttjas gemensamt av individer av samma kön, men då vid olika tidpunkt. • sommartid: hanarna rör sig över större områden för att söka mottagliga honor, blir evt. nomadiska. Hos hermelin gäller detta speciellt äldre (≥2 år) hanar, medan de yngre kan bli kvar i övervintringsområdet. Honor håller sig normalt i samma område året om.
Hemområde	• en småvesslas eller en hermelins hemområde beskrivs bäst som en tråd som löper genom landskapet med upprepade trasselpartier. Trasslen är områden som utnyttjas intensivt till jakt. Den tunna tråden däremellan är rena transportsträckor. För att beskriva det som en yta sammanbinder man trådens yttre begränsningar. • hanarnas områden är alltid större än honornas. • hermelin: 2 - ca 200 ha. • småvessla: 0,5 - 25 ha. • hemområdets storlek beror av födoförekomst: större vid glesare bytesstammar.
Vandringar	• hermelin: utvandring från moderns hemområde vid 3 - 4 månaders ålder. Unga honor slår sig ned inom 5 - 6 km, unga hanar vandrar betydligt längre bort. Avstånd fågelvägen på flera mil har uppmätts; ibland mer än 10 km på några få veckor. • gamla hermelinhanar som letar honor sommartid kan röra sig över flera tusen ha. De drar då iväg ett antal km på ett dygn, stannar på en ny plats i några dar, drar vidare etc. • 1-åriga hermelinhanar som inte är bofasta kan vara mer eller mindre stadigt på vandring. • även småvesslor har noterats tillrygga lägga åtskilliga km på några veckor.
Fortplantning (antal ungar etc.)	• hermelin och småvessla har två radikalt olika strategier för sin fortplantning. Båda är anpassade för att reagera snabbt på en ökande eller minskande födotillgång: i första hand smågnagarnas bergochdalbana mellan toppår och bottenår. • könsmognad: hermelinhonor redan som små blinda ungar i boet; hermelinhanar vid nära 1 års ålder. Småvesslor vid 3 - 4 månaders ålder. • parningssäsong: hermelin från några veckor efter ungarnas födsel tills honan blir parad (i praktiken är nästan alla honor parade vid midsommartid); småvessla från februari till september. • parning: går hos båda arterna ofta våldsamt till med hanen fastbiten i honans nacke. Detta krävs för att utlösa ägglossning hos honan. • dräktighet: hos hermelin går det befruktade ägget in i en vilofas efter ett par veckors utveckling och återupptas först efter det att dagarna börjat bli längre nästa vårvinter då äggen fäster (implanteras) i livmoderväggen. Därefter tar fosterutvecklingen 28 dagar. Småvesslans dräktighet omfattar 35 - 37 dagar. • födsel: ungarna föds i bon som fodrats med hår och fjädrar plockade från bytesdjur. Boet övertas ofta efter ett annat djur som smågnagagare eller kanin och är gärna beläget i något stenröse eller liknande. • hermelinernas kullar kommer till världen i april - maj eller 22 - 25 dagar efter det att de första bruna hårstråna syns på honans nos. Både pälsbyte och fortplantning styrs av förändringar i dagslängden. Småvesslan får sin första kull i april - maj. Goda smågnagarår kan även tidigt födda honor själva få en kull innan hösten. • normal kullstorlek: hermelin 7 - 12; småvessla 4 - 8. • individuell kullstorlek: hermelin 1 - 20; småvessla 1 - 19. • kullintervall: hermelin 1 gång per år, småvessla 1 -2 gånger per år beroende på födotillgång (i fångenskap 3 gånger). • ungarna väger bara 1 - 4 g vid födsel, är "blinda" (stängda ögonlock) och klädda med en ullig ljus päls. De kan inte hålla sig varma själva utan är beroende av att honan finns med dem mesta tiden. Vid hennes frånvaro kan de gå in i ett dvalaliknande tillstånd. • ungarna diar 4 - 12 veckor men börjar äta fast föda vid 3 - 5 veckors ålder (längre tid för hermelin än för småvessla). • hermelinhonor uppnår vuxen storlek vid 6, hanar vid 12 mån. ålder (hanarna har en andra tillväxtperiod i samband med könsmognad). Småvesslor av båda könen uppnår full storlek redan vid 3 - 6 mån. ålder. • dvärgvesslan avviker något från småvesslan då den goda smågnagarår kan få ungar även på vintern under snön (precis som smågnagarna). Honorna kan därtill para sig på nytt redan 5 veckor efter att ha fött kull. Motsvarande tid för småvesslan är 9 - 10 veckor.
Ålder, dödlighet	• enstaka hermeliner kan i vilt tillstånd bli 7 - 8 år gamla. Motsvarande ålder för småvessla är bara 3 - 4 år. • bland åldersbestämda insamlade hermeliner och småvesslor utgör gruppen 0 - 1 år ofta ca 60%. • dödligheten under första året är mycket hög. Enligt en uppskattning för hermeliner ligger den på mer än 80%. Detsamma gäller småvesslor. Därefter ligger den runt 50% per år för hermeliner men betydligt högre för småvesslor.
Sjukdomar och parasiter	• man har observerat harpest, valpsjuka, sarcosporidios (tarmsjukdom orsakad av s.k. urdjur, protozoo), ringorm (svampsjukdom i huden) m.fl. sjukdomar hos hermelin och småvessla. Till detta kommer ett antal yttre och inre parasiter (löss, loppor m.m.). Förekomsten av vissa sällsynta loppor som annars bara går på mullvad har tolkats som följd av att vesslorna använder mullvadsbon. • den enda sjukdom som tycks ha fått någon större uppmärksamhet är skrjabingylos, som orsakas av en rundmask (nematod) kallad Skrjabingylus nasicola. Denna slår sig ned i näshåligheten och orsakar stor skada på kraniet banom ögonhålan. Djuren får i sig den via sorkar, möss och näbbmöss som i sin tur ätit infekterade sniglar. En snigel blir infekterad genom att larver som kommit ut med vesslornas spillning tar sig in genom dess "fot" när snigeln kryper över dem. Rundmasken i vesslans huvud misstänks vara orsak till de störningar av beteendet man kan se hos "dansande" hermeliner.
Fiender	• hermelin och småvessla är så små att de, trots att de själva är rovdjur, är utsatta för en mängd fiender, både fyrfota och bevingade. Det handlar om räv, duvhök, större ugglor m.fl.
Antal och antalsförändringar	• tätheten av hermelin och småvessla påverkas starkt av födotillgången och varierar med tillgången på smågnagare där de senare fluktuerar i antal mellan år. • tätheter av hermelin om upp till 10 och av småvessla om upp till 7 (troligen underskattning) individer per 100 ha (= 1 km²). • när kaninerna på Revingefältet i Skåne minskat drastistiskt i antal under en snörik vinter kompenserade de större rovdjuren (räv, tamkatt och ormvråk) detta genom att i större utsträckning äta åkersork. Det ledde till att bl.a. hermelinerna fick färre sorkar att äta och hermelinstammen minskade i täthet. • i det holländska dynlandskapet sammanföll en nedgång i antalet hermeliner med att rödräv började uppträda där. Det tolkades som en möjlig effekt av att rävarna dödat hermeliner, något som också kunde konstateras i enstaka fall.
Speciella beteenden och anpassningar	• vesslor (alla arter) har en medfödd förmåga att snabbt döda sina byten med nackbett. För att hålla fast mindre byten lindar de kroppen runt dem och använder även bakbenen. En kanin dör möjligen av chock snarare än av fysiska skador. • båda arterna lägger upp födoförråd, speciellt gör honorna så inför födsel. • den vita vinterdräkten och hermelinens svarta svansfläck tolkas båda som effekter av ett hårt rovdjurstryck. Den vita pälsen gör dem mindre synliga för en fiende mot snön. Den svarta svansfläcken avleder ett angrepp mot denna. I experiment med rovfåglar har man visat att de slår mot svansfläcken och då har svårt att få grepp om hermelinen. En småvessla som bär en sork kan i stället använda tekniken att släppa denna om fara hotar och själv ta skydd; rimligtvis går angriparen då på sorken. Skulle inget angrepp komma plockas bytet snabbt upp igen för vidare färd mot säkerheten (egen observation).
Djuret och människan	• hermelinpäls var tidigare uppskattad för kantning av finare tyger m.m. Numera bedrivs ingen jakt på eller fångst av varken hermelin eller småvessla. • arterna är heller inte speciellt hotade av människans verksamhet.
Enklare åldersbestämning	• —
Folktro och kammarlärd okunskap	• vesslan är ett farligt ettersprutande djur som orsakar sjukdom hos människor och djur. • kryper in i öronen på kreaturen. Enligt en uppgift tar den på detta sätt död på älgar! • dödar älgar med strupbett enligt Olaus Magnus. • suger bara blodet ur sina offer och lämnar köttet. • kan förhäxa eller hypnotisera sitt byte. (Man har observerat att angripna bytesdjur kan kvickna till om vesslan inte fullföljer angreppet efter nackbettet.) • hermelinen lockar till sig t.ex. rörhönor genom att dansa på stranden (jämför med beteendet hos hundrasen Nova scotia duck tolling retriever, som sägs efterlikna ett sådant uppträdande hos räv). Möjligen gäller observationer av hermelindans individer med beteenderubbningar p.g.a. infektion av rundmasken Skrjabingylus nasicola (se ovan).
Litteratur	• Weasels & stoat av Carolyn King,Christopher Helm, London 1989. • Ecology and behaviour of the stoat Mustela erminea and a theory on delayed implantation av Mikael Sandell, doktorsavhandling vid Lunds universitetet 1985. • Nordens däggdjur av Birger Jensen. Norstedts 1993 med senare upplagor.