Grävling

Barnböcker	Bokklubben jakt & fiske						Jakt- och fiskebutik på nätet
sponsorplats. kontakta Erik

Följ räven Smirre till:
Örnbo viltfakta (hem)

Viltmiljöer i Sverige

Rovdjurstext (pdf)

Alla artsidor:
(fler kommer)

Klövvilt
älg
kronhjort
rådjur
vildsvin

Rovdjur
lodjur
rödräv
järv
grävling
skogsmård
vesslor

Övrigt pälsvilt
ekorre
bäver

Småvilt
dalripa
tjäder
skogshare
morkulla

Sjöfågel
gräsand
ejder
kanadagås

klicka här för att läsa en text om den aggressiva(?) grävlingen
(pdf, öppnas i nytt fönster)

Grävling

Bilder: tv "Gräfling. 1 Hane. 2. Hona." ur W. Meves & A. E. Holmgren, Atlas öfver Skandinaviens däggdjur 1873; ovan Grävling av J. W. Dalman i J. W. Palmstruch och O. Swartz, Svensk zoologi del 2, 1809.

Fakta i tabellform:

Genvägar till olika ämnesområden (sökt ämne hamnar normalt överst i fönstret):

namn	storlek	utseende	läten
spår och spårtecken	utbredning	föda och livsmiljö	aktivitet
familjeliv, vandringar	fortplantning (antal ungar etc.)	ålder och dödlighet	sjukdomar och fiender
antal och antalsförändringar	speciella beteenden m.m.	djuret och människan	enklare åldersbestämning
folktro	litteratur

Benämningar och synonymer	• grävling • grävsvin (äldre) • Grimbart (personifiering jämförbar med med Jösse och Mickel)
Vetenskapligt namn och grupptillhörighet	• Meles meles • familj: Mustelidae= mårddjur • ordning: Carnivora= rovdäggdjur
Mått	• längd: 65 - 85 cm + svans • svans: längd ca 15 cm.
Levandevikt	• mycket varierande beroende på ålder och årstid. En grävling är inte fullvuxen förrän vid 2-3 års ålder. Vikten är därtill högst på hösten; på våren kan den vara bara hälften mot hösten innan. 33 hanar fångade mellan mitten av augusti och början av november i Bergslagen vägde mellan 4,0 och 13,1 kg med en medvikt om 9,1 kg. Motsvarande vikter för 39 honor var 4,6 - 13,7 resp 8,9 kg.
Utseende, färg med varianter	• droppformad kropp med tyngdpunkten baktill. • gråmelerad ryggsida, svart(!) bröst och tassar, glest behårad buk, vitt huvud med två längsgående svara ränder över öron och ögon, vita bräm på de små halvrunda ytteröronen. • vita (albinistiska) individer uppträder då och då; lokalt tämligen ofta.
Könsskillnader	• hanar är ofta något större än honor, annars inga tydliga yttre könsskillnader. Vid ett närmare studium kan man dock notera hanens trubbigt kompakta kroppsbyggnad till skillnad från honans slankare dito.
Läten	• grymtningar, morrningar och stötvisa stönanden förekommer vid närkontakt individer emellan, hjärtskärande skrik i samband med bråk mellan grävlingar.
Spår och spårtecken	• grävlingens tasspår kan liknas vid ett björnspår i miniatyr (5 - 7 cm). Fem långsmala kloavtryck med tådynor är placerade i en svag båge framför avtrycket av en mellanfotsdyna. Häldynan ger avtryck främst i bakfotsspår. I gång är tassavtrycken ofta vinklade inåt. grävlingsspår i snö • flera olika gångarter används, men gång och trav är vanligast. Grävlingen går och travar bredbent. • grävlingens födosök efter larver m.m ger trattformade gropar i gräs och mossa. • spillningen är ofta lös, består ibland mest av daggmaskrester i en gråbrun "mocka", ibland av doftande blåbärsrester, ibland nästan uteslutande av mer eller mindre välsmälta havrekorn, ibland mest av glänsande skalbaggsskal. Den placeras i speciella gropar, latriner, nära grytet eller längs revirgränsen. • grävlingen använder rutinmässigt gryt året om till skillnad från räven. Stora, komplicerade grytkonstruktioner utnytjas som vinterviste och för att hysa årets ungar på vår och försommar. Mindre gryt används till daglega av ensamma vuxna sommartid.
Utbredning	• grävlingen förekommer i hela Europa utom längst i norr, samt i ett band över Asien bort till och med Kina och Japan. • i Skandinavien har grävlingen spridit sig norrut under de senaste 150 åren. Från att ha varit en sällsynt gäst i Härjedalen och Medelpad går nordgränsen för en stabil grävlingstam numera i höjd med Bottenvikens innersta delar. På denna breddgrad förekommer den dock bara tillfälligt i inlandet och knappast alls i fjälltrakterna. • grävlingen finns ej på Gotland.
Födoval	• allt efter tillgång: daggmask, skalbaggslarver, havre, blåbär, hallon, ekollon och annat som grävlingen kan plocka i sig utan föregående jakt. Grävlingen tar även speciellt ungar av smågnagare och näbbmöss; försmår inte ägg och ungar i fågelbon som den snubblar över; kan även ta en och annan harunge. I Spanien finns grävlingar som specialiserat sig på att gräva ut kaninernas yngelhålor. Rester av större byten i grävlingmagar får dock antas ha hittats som as. • daggmask dominerar ofta om de finns att tillgå, speciellt på vår och höst. Sommartid konsumerar grävlingen mycket insekter. Sensommar och höst blir bär och frukter viktiga.
Livsmiljö	• grävlingen föredrar rika naturtyper som ädellövskogar; alkärr; aktiv och nedlagd kulturmark som betesmarker, slåtterängar, åkrar (dock ej plöjen) m.m. Gräsmattor uppfattas som daggmaskodlingar utlagda enbart för grävlingens skull. • en karta över grävlingens rörelsemönster en sensommarnatt kan forskaren använda för att leta rika hallon- och blåbärsställen följande dag. Andra årstider ger den rena barrskogen inte stort utbyte för en grävling som letar mat, och det gör den största delen av sin aktiva tid.
Dygnsrytm, aktivitet	• nattaktiv om möjligt. Sommarnätterna är dock för korta för strikt nattaktivitet.
Familjeliv	• grävlingar lever i revirhävdande könsblandade grupper, s.k. klaner om ända upp till 20 individer. Hos oss blir dock klanerna sällan så stora. I Bergslagen levde grävlingarna jag studerade under 1980-talet i par eller mindre grupper. • medlemmarna i en klan är oftast släkt. I stora klaner kan fler än en hona få kull. Ungarna i en och samma kull kan därtill ha flera fäder varav någon kanske inte ens ingår i klanen. • hanar försvarar revirt mot andra hanar, honor mot honor.
Hemområde	• hemområdets storlek kan variera mellan några tiotals ha och långt över 1000 ha. • i medeltal låg storleken på grävlingarnas hemområden/revir på 90, 160 resp 300 ha i tre olika undersökningar i Bergslagen under 1980-talet. • storleken är beroende av fördelningen av resurser i området. Det kan handla om att en lämplig plats för att anlägga ett huvudgryt måste ingå; att tillräckligt många mindre fläckar lämplig födosöksbiotop måste ingå för att det skall finnas mat i åminstone någon av dem en viss kväll beroende på väder (daggmaskar är t.ex. mycket vindkänsliga); eller att överhuvud taget tillräckligt stor yta av lämplig födosöksbiotop skall ingå.
Vandringar	• grävlingar är inte kända för att företa några längre vandringar. • av 76 grävlingar som märkts med tatuering och i vissa fall även radiosändare på Grimö forskningsområde i Bergslagen under 1980-talet återfanns endast 5 (3 honor och 2 hanar) längre än 4 km från märkningsplatsen. Som längst handlade det om drygt ett par mil fågelvägen. En viss reservation bör här göras för svårigheterna att urskilja tatueringen och att benägenheten att leta efter märknig troligtvis avtog ganska tvärt utanför forskningsområdet.
Fortplantning (antal ungar etc)	• könsmognad vid ett års ålder. • parning sker någon vecka efter det att årets ungar fötts (för ettåriga honor något senare), men även senare på säsongen. Vid senare tillfällen kan troligen även redan parade honor delta, vilket skulle förklara kullar med olika fäder till syskonen. Ca 50% av 1-åriga honor och 90% av äldre honor blir dräktiga. • dräktighet: olika på grund av olika parningstid och fördröjd dräktighet (implantation). Den egentliga dräktigheten är ca 2 månader. • födsel: i grytet på senvintern (mars) året efter parningen. En hona kan således få sin första kull tidigast vid två års ålder. • normal kullstorlek: 2-3 ungar. • kullintervall: en gång per år • ungarna diar i upp till 5 månader, avvänjningen börjar dock redan vid 3 månaders ålder.
Ålder, dödlighet	• enstaka grävlingar blir ca 10 år gamla i det vilda. • en undersökning av åldersfördelningen hos skjutna grävlingar kombinerat med uppgifter om ungproduktion gav en dödlighet hos ungarna om ca 60% före deras första höst. Dödligheten hos äldre djur beräknades med vissa reservationer till ca 25% per år. Andra uppgifter talar om en dödlighet om drygt 50 under hela första året, därefter ca 33% per år.
Sjukdomar och parasiter	• loppor är vanligt att man finner i grävlingarnas päls. Trikiner har påvisats i grävlingmuskulatur. I övrigt har inga speciella sjukdomstillstånd noterats hos arten. Inga fall av rävskabb har kunnat beläggas trots att räv och grävling ofta använder samma gryt. Hårlöshet på partier av kroppen, tex. vid svansroten har oftast visat sig bero på skador efter slagsmål etc. I andra delar av Europa kan rabies och boskapstuberkulos drabba grävlingarna. • stundom finner man skallarna av döda grävlingar utanför gryten. Det kan handla om djur som dött av svält under vintern och senare städats ut av nya invånare i grytet.
Fiender	• vargen har visats sig ta en hel del grävling. Rävar kan eventuellt ta grävlingungar. • människan står för en stor andel av grävlingens dödlighet genom jakt och inte minst trafikolyckor. De senare uppskattas i en undersökning stå för mellan 20.000 och 30.000 grävlingars död per år i Sverige. Avskjutningen ligger i samma storleksordning.
Antal och antalsförändring	• tätheten av grävling i Bergslagen på våren varierar mellan 0,5 och 3 per km², beroende på mängden kulturmark (betes-, slåtter- och åkermark, oftast i olika stadier av igenväxning) i området. • i Europa som helhet har man uppmätt täther upp till minst 10 per km². • grovt sett bestäms tätheten av hur rika markerna är. Det kan illustreras genom att sätta tätheten i relation till tillgången på daggmask. När mätningarna av daggmasktillgång visar en ökning med 10 maskar per m², ökar tätheten av grävling med 1,5 individer per km². • avskjutningssiffror och rapporter tyder på att den svenska grävlingstammen ökat både i antal och utbredning norröver under 1900-talet. • enligt beräkningar skulle trafikdöd och jakt under vissa förutsättningar kunna begränsa grävlingstammen lokalt. • utbredningen norröver begränsas antagligen av vinterns längd. Ett djur kan inte tappa mycket mer än 50% i vikt över vintern och överleva.
Speciella beteenden och anpassningar	• grävlingen är ett mycket socialt djur, trots att de varken samarbetar om jakt eller uppfödning av ungarna. De markerar både reviret och varandra för att befästa revirinnehavet och grupptillhörigheten. • grävlingar kan simma (finns dokumenterat). • den svartvita ansiktsmasken signalerar eventuellt hot mot artfränder. • grävlingar kan riva ut jordgetingbon och sätta i sig larver och puppor. De tycks alltså tåla att bli stungna. • g. sover vintersömn. Denna är dock inte så djup och en period av töväder i januari lockar upp grävlingen. Längre söderöver i Europa går djuret i gryt bara kortare perioder vid dåligt väder.
Djuret och människan	• i trafik- och motorvägstäta områden av Europa, t.ex. Nederländerna, anses grävlingen hotad av vägdöd och uppsplittring av stammen i mindre, sårbara grupper. Där görs försök med speciella grävlingtunnlar under vägarna. • i Storbritannien förs en intensiv debatt om grävlingens roll vid spridandet av boskapstuberkulos. Fram till 2007 utförs ett experiment med decimering av lokala grävlingstammar för att se om detta ger effekt på förekomsten av sjukdomen hos tamboskap. Här i landet har vi inte samma problem med denna sjukdom, men man är rädd för att den skall komma hit via importerade hjortar som hålls i hägn. Är grävlingen verkligen en spridare av sjukdomen skulle den kunna föra över smittan från hägnhjortar till boskap. • uppgrävda gräsmattor skylls ofta på grävlingen. Det egentliga problemet är dock ofta också anledningen till att grävlingen varit där och bökat: en massförekomst av skalbaggslarver t.ex. pingborre. • ett allvarligare problem uppstår när grävlingen utsett husets krypgrund till gryt. Den kan då trycka upp jord emot trossbottnen varvid denna riskerar att börja ruttna. Lösningen är att på ett eller annat sätt förhindra grävlingens tillträde till krypgrunden. Att fånga den och forsla bort den för frisläppande leder eventuellt till att den dödas av revirinnehavare där den släppts. Att överhuvud taget försöka bli av med grävlingarna lokalt är mycket svårt eftersom individer från grannrevir snabbt tar de avlägsnades plats. • tidigare var allmogejägarens signum en väska av grävlingskinn (med ansiktet som lock). • köttet har ätits och ansetts smakligt efter viss behandling; något som inte rekommenderas på grund av trikinrisken. • fettet har använts till skosmörja, borsten till penslar och rakborstar.
Enklare åldersbestämning	• en årsunge är påtagligt mindre än äldre individer ännu under sin första höst. • en tandläkare med tillgång till röntgenapparat kan även skilja ut drygt 1 år gamla individer på pulpahålighetens storlek (växer igen med åldern. För ännu äldre individer är man hänvisad till att snitta rötter på utdragna tänder och studera tandcementens pålagring som "årsringar".
Folktro och kammarlärd okunskap	• grävlingens ben är kortare på ena sidan, så att den lättare kan gå längs sluttningar och med ena benet i ett hjulspår. • den renliga grävlingen skräms att överge sitt gryt av räven som förorenar runt och i det. • grävlingar använder äldre orkeslösa individer till skottkärra vid utgrävningen av gryt på samma sätt som bävern gör vid virkestransporter (se denna). • grävlingen biter tills den hör benet krasa. En grävlingjägare gör därför bäst i att stoppa stenkol, eller knäckebröd i stövlarna.
Litteratur	• Lär känna grävlingen av Perarvid Skoog, Jägareförbundet, Stockholm 1988. • The Natural History of Badgers av Ernest Neal, Crom Helm, London 1986. • Rovdjurens liv och roll i nordisk natur av Erik R. Lindström. Settern 2001. • Nordens däggdjur av Birger Jensen. Norstedts 1993 med senare upplagor.