Benämningar och synonymer
|
•
ekorre,
eckorn, ickorn
• furufnatt
• granoxe
|
Vetenskapligt
namn och grupptillhörighet
|
•
Sciurus
vulgaris
• familj: Sciuridae= Ekorrar
• ordning: Rodentia= Gnagare
|
Mått
|
•
längd: 35 - 40 cm
• svansen utgör närmare halva
längden.
|
Levandevikt
|
•
250 - 320
g
|
Färg med varianter
|
•
buken
alltid vit, i övrigt oftast brunröd eller
mörkt
brunröd sommartid. Den ljusare varianten har
brunröda, den
mörkare har svarta örontofsar (vintertid) och svans.
• vinterpälsen gråare på rygg och
sidor ju längre
norröver ekorren lever. Skillnaden mellan ljusare och
mörkare
individer kvarstår vad gäller örontofsar
och svans.
• hel- eller halvalbinistiska (mer eller mindre vita)
individer
förekommer till och från.
|
Könsskillnader
|
•
inga som
kan urskiljas på avstånd.
|
Läten
|
•
smackanden, bubblande-kuttrande (tjuttrande) läten m.m.
Ljudlig om
upprörd
eller när två ekorrar jagar varandra. I det senare
fallet
hörs även ljudet av klorna mot trädstammen.
|
Spår och spårtecken
|
•
spårgrupp med de större bakfötterna sida
vid sida
först och de mindre framfötterna likaledes sida vid
sida
bakom.
• avtryck av fem spretande tår i
bakfotsspåret, endast fyra
i framfotsspåret.
• gångart på marken uteslutande
språng.
• kottar som ekorren behandlat för att komma
åt fröna
utmärks av att spolarna är något slarvigt
och
ofullständigt rensade.
• avbitna granskott som täcker marken under ett
träd är
resultatet efter att ekorren ätit blomknoppar. För
att komma
åt dessa måste den bita av yttersta skottet.
• bygger klotrunda bon om 25 - 40 cm i diameter av kvistar,
gräs
och
mossa m.m. tätt intill trädstammen på
hög
höjd.
|
Utbredning
|
•
Europa
och Asien varhelst det finns träd. Nordgräns vid
tundran,
sydgräns från Medehavet över Kaukasus,
södra
Uralbergen, centrala Mongoliet till nordöstra Kina.
|
Födoval
|
•
ekorren kan karakteriseras som fröätare med
barrträdsfrön som stapeldiet på
våra breddgrader.
Till detta kan läggars hasselnötter, bok- och ekollon
samt
knoppar av barrträd.
• på hösten äter ekorrarna mycket
svamp. Dessa kan
även stickas fast på kvistar i träden och
torkade
utgöra en födokälla under längre
tid. Även
nötter och ollon lagras, men då ofta i
marknivå.
• insektslarver och någon gång
fågelägg och
ungar konsumeras även.
|
Livsmiljö
|
•
ekorren
behöver träd för att trivas.
• i Mellansveriges barrskogar föredrar individuella
ekorrar av
båda könen äldre skog med stort inslag av
gran. Det
är också i sådana bestånd man
finner den
högsta tätheten av ekorre, liksom förekomst
av djuret
även under år med extremt dålig
tillgång
på ekorre.
• i områden med omväxlande skog och
jordbruksmark är
det bara honorna som kunnat visas föredra denna typ av
skogsbestånd.
• i båda landskapstyperna ovan ingår en
större
proportion av de föredragna bestånden i honornas
hemområden än i hanarnas.
|
Dygnsrytm, aktivitet
|
•
dagaktiv.
Kan stanna i boet längre perioder vid kallt väder.
|
Familjeliv
|
•
ensamlevande: hanar för sig själva, honor med ungar
för
sig.
• räknas inte som revirhävdande
(hemområdena
överlappar) även om honor försvarar ett
litet
område runt bo och ungar.
• osorterade parningar (promiskuös).
• ungarna blir kvar i födelseområdet till
hösten.
|
Hemområde
|
•
i
Mellansveriges skogslandskap: honor drygt 20 ha, hanar ca 100 ha.
• i blandat skogs- och jordbrukslandskap: honor ca 4 ha, hanar
ca 10 ha
(dock ej statistiskt säkerställd skillnad mellan
könen).
• möjlig förklaring till skillnaden mellan
könen:
honorna minimerar hemorådet till vad som behövs
för att
föda upp ungarna medan hanarna är intresserade av att
få tillgång till så många honor
som
möjligt.
• möjlig förklaring till skillnaden mellan
landskapen:
större fördotillgång i de blandade
landskapet (ekollon,
hasselnötter m.m.) och/eller bättre skydd
från rovdjur.
|
Vandringar
|
•
ansågs tidigare företa mer eller mindre regelbundna
vandringar vid födobrist i de områden de normalt
förekommer. Till exempel om hösten år 1863
då
ekorrar plötsligt uppträdde överallt
på
Västgötaslätten, även i trakter
där man
på åratal inte sett en enda (enligt
Gustaf Kolthoff). Det verkar snarare ha handlat om en överproduktion
av ekorrar
som lett till ett desperat sökande efter områden att
leva i
än en normal fas av en ekorres liv. Numera tycks djuren aldrig
nå sådana tätheter att man får
uppleva
något liknande.
|
Fortplantning (antal ungar etc.)
|
•
könsmognad: vid ca 11 månaders ålder.
• honorna måste ha uppnått en vikt av
minst 300 g för
att komma i brunst enligt en undersökning.
• parning: först i februari.
• dräktighet: 38 dygn.
• födsel: första kullen i mars - april,
andra i juli -
augusti.
• normal kullstorlek: 3 - 6 ungar.
• individuell kullstorlek: 1 - 10 ungar.
• kullintervall: 2 ggr per år.
• ungarna diar i 10 veckor, men börjar smaka fast
föda redan
vid 7 veckors ålder.
|
Ålder, dödlighet
|
•
max
ålder år i det vilda: 6 -7 år.
• normal livslängd om ekorren överlevt sitt
första
år: 3 år.
• en stor men varierande andel av ungarna dör
första
året.
|
Sjukdomar och parasiter
|
•
ekorrar
har ofta loppor, något som gamla tiders ekorrjägare
fick
erfara.
• ekorrar insända som fallvilt till SVA (Statens
Veterinärmedicinska Anstalt) har ofta uppvisat
mag-tarminflammation orsakade av coccidier (små encelliga
parasiter). Lika många har dock dött av yttre
våld
(t.ex. vid fallolyckor).
|
Fiender
|
•
duvhök (dagtid) och mård (nattetid).
|
Antal och antalsförändring
|
•
tätheten av ekorre varierar med tillgången
på
föda. Eftersom granfrön är ett viktigt
födoslag
följer antalet ekorrar i barrskogslandskapet granens
kottsättning med viss fördröjning.
Fördröjningen beror på att
såväl
överlevnad som fortplantning påverkas.
• forna tiders ekorrtätheter uppnås inte
längre,
antagligen beroende på att skogsbruket bedrivs annorlunda
idag
med bl.a. en kortare omloppstid (träden får inte bli
lika
gamla som förr). Å andra sidan är en
större del av
landet skogtäckt idag om man jämför med
situationen
för 100-300 år sedan. Deta bör ha gynnat
ekorren och
totalt sett givet ett högt antal i landet som helhet.
• i en 10-årig vinterstudie i Bergslagen
uppmättes
ekorrtätheter om 5,6 - 31,7 individer per km2.
I den
bästa biotopen (äldre granskog) nåddes en
maximal
täthet om ca 100 individer per km2=
1per ha.
|
Speciella
beteenden och anpassningar
|
•
slår med svansen om upprörd.
• ett av de minsta djuren som är aktivt ovan
snötäcket
vintertid.
• springer med lätthet upp och nedför
trädstammar; styr
med svansen när den hoppar mellan träden. Troligtvis
är
det trädlivet som gjort att de inte utvecklat en vit
vinterpäls (jämför den vinterbruna mer
trädanpassade mården med den
vintervita hermelinen).
|
Djuret och människan
|
•
tidigare
det kanske viktigaste pälsviltet i Skandinavien.
• i Storbritannien där man infört amerikansk
gråekorre
har denna trängt undan den vanliga ekorren till Skottland och
Irland samt i isolerade områden i England, bl.a. på
vissa
öar.
|
| Enklare åldersbestämning |
• riktigt
unga individer kan urskiljas på storlek och en något
rödare päls. I övrigt är man hänvisad till mer
avancerade metoder som att undersöka sammanväxning av
tillväxtzoner i de långa benens ändar och mikroskopiska
snitt för att räkna "årsringar" i tandcementen.
|
Folktro
|
•
man
riskerade att få fallandesjuka (epilepsi) om man åt
ekorrkött.
• pulvriserad ekorrhjärna var ett medel mot svindel.
• ekorrtänder användes som
spådomsredskap.
• ekorrarna ansågs företa
återkommande massvandringar
i stil med de mer kända lämmeltågen och
hade då
för vana att segla över vatten på barkbitar
eller
träspån med svansen rest till segel.
|
Litteratur
|
•
Aspects of
the food ecology of the red
squirrel (Sciurus
vulgaris L.)
av Olavi Grönvall, doktorsavhandling vid Stockholms
universitet
1982.
• Habitat
selection, movements and
distribution of Eurasian red squirrel (Sciurus vulgaris)
in boreal
landscapes in relation to habitat fragmentation av Annika
Delin,
Licenciatavhandling vid Lantbruksuniversitetet 1996.
• Nordens
däggdjur av
Birger Jensen. Norstedts 1993 med senare upplagor.
|
