Dalripa

Barnböcker	Bokklubben jakt & fiske						Jakt- och fiskebutik på nätet
sponsorplats. kontakta Erik

Följ räven Smirre till:
Örnbo viltfakta (hem)

Viltmiljöer i Sverige

Alla artsidor:
(fler kommer)

Klövvilt
älg
kronhjort
rådjur
vildsvin

Rovdjur
lodjur
rödräv
järv
grävling
skogsmård
vesslor

Övrigt pälsvilt
ekorre
bäver

Småvilt
dalripa
tjäder
skogshare
morkulla

Sjöfågel
gräsand
ejder
kanadagås

klicka här för att läsa en
text om dalripan,
hur den klarar väder, rovdjur och jägare (pdf, öppnas i eget fönster )

Dalripa

Bilder: tv tupp i sommardräkt Sv Jägareförb. nya Tidskrift 1869; ovan "Dalripa, hane om våren" av W. v. Wright i Tidskrift för Jägare och Naturforskare 1833.

Fakta i tabellform:

Genvägar till olika ämnesområden (sökt ämne hamnar normalt överst i fönstret):

namn	storlek	utseende	läten
spår och spårtecken	utbredning	föda och livsmiljö	aktivitet
familjeliv, vandringar	fortplantning (antal ungar etc.)	ålder och dödlighet	sjukdomar och fiender
antal och antalsförändringar	speciella beteenden m.m.	djuret och människan	enklare åldersbestämning
folktro	litteratur

Benämningar och synonymer	• dalripa • ripa (kan även gälla fjällripa) • skogsripa (äldre beteckning) • moripa= den brittiska varianten av dalripa; utmärks av att den är helbrun året om. • tupp= hane • höna= hona • ripkalle= tupp • snöripa= maträtt baserad på dal- eller fjällripa
Vetenskapligt namn och grupptillhörighet	• Lagopus lagopus (den fjäderklädda foten liknas vid en hartass= lagopus) • familj: Tetraonidae= skogshöns • ordning: Galliformes= hönsfåglar
Mått	• längd: 37 - 47 cm från näbbspets till stjärtspets. • vingspann: 55 - 66 cm från vingspets till vingspets
Levandevikt	• vikt tuppar: 550 - 750 g • vikt hönor: 450 - 600 g
Färg, utseende	• rund kroppsform, förväxlas lätt med fjällripa. • rödtonat brunspräcklig sommartid; dock alltid med vita vingar och svarta stjärtpennor. Fjällripan är mer gråtonad, speciellt tuppen. • vintertid helvit förutom stjärtpennorna; varken tupp eller höna har fjällripetuppens svarta tygel mellan näbb och öga • tuppens vårdräkt: röda kraftiga "ögonbryn"; brun på huvud, hals och bröst; ovansidan svartbrun; buk och kroppssidor vita.
Könsskillnader	• tuppen något större, f.ö. se "Färg, utseende" ovan.
Läten	• dalripetuppen "skrattar" — käv käv kä-hä-hä-hä-hä-hä — till skillnad från fjällripan som "knarrar". • spellätet är ett accelererande parr...parrr...parr följt av ett avklingande kabäu. kabäu, kabäu.
Spår och spårtecken	• fjällvandraren hittar ofta dalripans kritvita ruggade vingpennor i videsnåren. • på snön slingrar löporna med de tredelade fotspåren som girlanger eller en okänd kilskrift mellan buskarna. • i djupsnö kan man se ripornas gångar där de grävt ned sig för att undgå den värsta kylan.
Utbredning	• förekommer i 16 olika raser runt hela norra halvklotet, närmast i norra Ryssland, Finland, Skandinaviska halvön samt (som moripa) i England, Skottland och på Irland. I Sverige återfinns den häckande i inlandet ned till Västerdalarna/norra Värmland, längs kusten t.o.m. Medelpad.
Födoval främst enligt R. Brittas: Lär känna Dalripan.	• små kycklingar äter mest insekter (larver av fjärilar och växtsteklar; myror och myggor) men även en ökande andel lättsmält växtföda (blommor, späda blad m.m.). • sommartid äter både vuxna och äldre kycklingar mest växtdelar som blad av rosling, bärris (odon och blåbär) och olika örter (ormrot m.m.). • på sensommaren äter riporna förutom blad mycket bär, bl.a. av kråkbär och blåbär. • under hösten tillkommer blad av olika videarter. • vintertid dominerar knoppar, skott och hängen av blåbär, dvärgbjörk, vide och fjällbjörk beroende på lokal förekomst och i vad mån snödjupet gör arterna tillgängliga. • under tidig vår blir framsmältande bär av tranbär och kråkbär, färska skott på blåbärsris och blommor av ängsull och dess nära släktingar tuvdun och polarull viktiga inslag i födan.
Livsmiljö	• dalripan hör till öppen halvöppen skogsterräng som fjällbjörkskog och den översta barrskogen, men kan också återfinnas i skogslandskapet i sjö- och myrkanter och på stora hyggesarealer i förbuskningsfas. I Norge finns bestånd av dalripa på många öar i havsbandet. I Storbritannien och på Irland lever rasen moripa på stora ljunghedar. • i fjällvärlden vandrar höna och kycklingar under försommaren allt längre upp i videregionen där växtsäsongen kommer igång senare, vilket ger kycklingarna tillgång till lättsmält växtföda under en längre tid.
Dygnsrytm, aktivitet	• dagaktiv. • vintertid ligger riporna ofta nedgrävda större delen av dygnet och ger sig bara ut på födosök ett par timmar i gryningen och fyra timmar före och under skymning enligt en studie. • tupparna spelar morgon och kväll, dels under våren (mars/april —>) dels under en period på hösten (september/oktober —>). • även hönan kan spela på våren.
Familjeliv	• vintertid lever riporna om flockar om något tiotal upp till hundratalet djur. • tupparna börjar bevaka sina häckningsrevir i mars-april. Innan parbildning i slutet av april hävdas reviren bara under spelperioderna på morgon och kväll. • revirens fyller sin funktion är endast i samband med parbildning och häckning. De är alltså inte till för att säkra ungarnas tillgångtill föda under uppväxten som många rovdjursrevir. • efter parbildning följs tupp och höna åt över ruvning, kläckning och kycklingarnas uppväxt. • häckningsreviret överges direkt efter kläckning. • fåglar som misslyckas med häckningen slår sig redan på sommaren ihop i mindre flockar. • framåt hösten (september) upplöses kullen som enhet. • unga honor utvandrar från födelseområdet. • häckningsreviren etableras redan på hösten genom tupparnas spel.
Hemområde	• inga entydiga uppgifter, men se vandringar.
Vandring/flyttning	• unga honor utvandrar mellan till ett övervintringsområde upp till 30 km från födelseområdet. I medeltal låg övervintringsområdet i en studie ca 10 km från födelseområde för honor och 3,4 km för hanar. • på våren gör honorna ytterligare en vandring till häckningsområde. Även senare i livet flyttar de mellan övervintringsområde och häckningsområde på detta sätt. • sommar- och vinterområden låg upp till drygt 20 km från varandra för båda könen i en studie. För säsongsvandringar över 5 km dominerade honorna i antal.
Fortplantning (antal ungar etc.)	• könsmognad: vid 1 års ålder • parning: i april • äggläggning: andra hälften av maj, varierar med ett par veckor beroende på hur sen eller tidig våren är. • ruvning: 21 dagar, påbörjas dock inte förrän sista ägget är lagt. • kläckning: i juni (senare om omläggning efter att äggkullen blivit rövad) • genomsnittlig kullstorlek: 10 • individuell kullstorlek: 7 - 13 (ca 6 vid sen omläggning). • en kull som går till kläckning per år .
Ålder, dödlighet	• dödligheten det första året är mycket hög: enligt en norsk studie försvann 6 - 36% av äggen, 24 - 60 % av kycklingarna och 75 % av ungfåglarna över vintern. • som framgår av ovanstående siffror är avgången under första sommaren mycket olika olika år. • bland de vuxna var däremot sommardödligheten mycket låg (7%) enligt samma studie, medan vinterdödligheten för de vuxna låg på 43%.
Sjukdomar	• tarmsjukdomen coccidios och olika inälvsparasiter förekommer hos ripor. • i täta brittiska bestånd av moripa spelar en inälvsmask (Trichostrongylus tenuis) stor roll.
Fiender	• småvessla, hermelin, fjällräv, rödräv, korp och kråka är de främsta borövarna Även kycklingarna tas av samma predatorer (rövare). • jaktfalken är specialist på att ta vuxna ripor, men duvhöken är vanligare och står antagligen för ett större uttag. Även rävar, mård och andra rovfåglar som kungsörn tar vuxna och halvvuxna fåglar. • jakten kan i vissa år och områden ta upp till hälften av alla ripor.
Antal och antalsförändring	• tätheterna av dalripa varierar mycket från område till område och mellan år. I Norge har man uppmätt en vårtäthet om 85 par per km² på en stor ö i havsbandet. På intensivt skötta gods i Skottland och England har man tätheter av moripa om upp till 115 häckande par per km². Normala tätheter i den svenska fjällvärlden ligger långt under dessa. En uppgift talar om höstbestånd om 1 - 50 fåglar per km², och då utgörs en stor del av dessa av årets ungfåglar. Motsvarande täthet av häckande par torde ligga på upp till 10 per km². • En uppskattning av hela det svenska beståndet av dalripa talar om mellan 100.000 och häckande 400.000 par. • de skandinaviska höstbestånden av dalripa varierar med tillgången på smågnagare (lämmel och sork) på så sätt att en vår med mycket smågnagare följs av en sommar med god reproduktionsframgång hos riporna. Detta beror i första hand på att rovdjuren har fullt av smågnagare att äta och tar inte så mycket ägg och ungar av ripa. År med ont om smågnagare sker det motsatta och höstbestånden av dalripa blir låga. Samma mönster har noterats i hur hönornas vårkondition. Det har gjort att man även diskuterat betydelsen av djurens näringsstatus för häckningsframgången. • år med extremt regnigt och kallt väder alldeles efter kläckningen kan föryngringen misslyckas eftersom en stor del av kycklingarna dör (se texten om hur dalripan klarar väder, rovdjur och jägare ovan t.v.). • moriporna varierar i antal med ca 6 år mellan toppåren. Detta har man velat förklara dels som ett resultat av variationer i ripornas sociala system, dels som en effekt av varierande grad av parasitinfektion.
Speciella beteenden och anpassningar	• riptuppens spel för att etablera och hävda ett häckningsrevir är av tre typer: sångflykt, markspel och gränstvistspel. Sångflykten är den mest spektakulära och omfattar en räcka av beteenden där fågeln stiger brant upp i luften för att åter sjunka till marken. Flykten ackompanjeras av en räcka spelläten. Hönorna kan uppvisa en mer dämpad form av densamma när de valt ut en tupp att para sig med. • ripans beteenden för att slippa bli tagen av rovdjur och inte minst att skydda sina ägg och/eller ungar från detta är spektakulära. Dels kan hon trycka hårt boet eller tillsammans med kycklingarna, dels kan hon spela skadad för att med släpande vinge locka t.ex. en räv bort från kycklingarna. • ett välfyllt födolager i krävan gör att ripan har kontinuerlig fodertillgång trots att den ligger nedgrävd i snön stora delar av vinterdygnet. • matsmältningssystemet innefattar två stora blindtarmar dit födans finare fraktioner transporteras från ändtarmen och berikas med bakterier för att brytas ned. De grövre fraktionerna går direkt ut som ordinära hönsfågelspillningar. Systemet liknar hararnas, men blindtarmsinnehållet behöver inte ätas om för att djuret skall kunna tillgodogöra sig näringen. Blindtarmarna töms en gång per dygn. • riporna går hellre på marken/snön än de flyger genom luften, något som gjort att fångsten med snara har gamla traditioner i fjällvärlden.
Djuret och människan	• dalripan är fjälljägarens främsta byte. Jakten tar också en stor andel av höststammarna. Dessa tycks dock tåla jakten både uttaget och den störning jakten innebär. Man har inte heller sett några effekter av ökad jakt på tillgången på byte för andra ripjägare som jaktfalk. • i Storbrittanien specialiserar sig en del gods på produktion av moripa för jakt. Det innebär intensiv viltvård i form av att man bränner ljunghedarna enligt vissa mönster samt håller efter rovdjur, rovfåglar m.m. • försök att plantera ut moripa gjordes i Bohuslän och Halland runt sekelskiftet 1900. Trots lyckade häckningar ledde de inte till någon etablering av permanenta bestånd. Enstaka individer sågs dock ännu 1938 i norra Halland. Man kan notera att det mesta av Västkustens vidsträckta ljunghedar (moripans livsmiljö) omvandlades till skogsmark under 1900-talets första hälft.
Enklare åldersbestämning	• näbbens undersida är gulaktig och slät hos ungfåglar fram t.o.m. september. Hos gamla fåglar är den mörk och fjällig. • även ruggningsmönstret ger upplysning om fågelns ålder om man har den i handen (se Lär känna Dalripan). • unga fåglar har en pigmentfläck längst ut på den näst yttersta vingpennan. Ädre (>1 år) fåglars vingpennor sakanar denna fläck.
Folktro	• —
Litteratur	• Lär känna dalripan av Rolf Brittas. Svenska Jägareförbundet 1988. • Temporal and Spatial Dynamics of Willow Grouse, Lagopus lagopus av Maria Hörnell-Willebrand. Doktorsavhandling, Lantbruksuniversitetet 2005. • Riporna klarar jakten av Anders Esselin. Fjällfokus 1, 2002. (www.mistra.org) • Nordens fåglar av Roland Staav och Thord Fransson. Prisma 1987 med senare upplagor. • Ung eller gammal - konsten att bestämma åldern på vilda djur och fåglar av Åke Andersson m.fl, Jägareförbundet, Uppsala 1996.