Tjäder

Barnböcker	Bokklubben jakt & fiske						Jakt- och fiskebutik på nätet
sponsorplats. kontakta Erik

Följ räven Smirre till:
Örnbo viltfakta (hem)

Viltmiljöer i Sverige

Alla artsidor:
(fler kommer)

Klövvilt
älg
kronhjort
rådjur
vildsvin

Rovdjur
lodjur
rödräv
järv
grävling
skogsmård
vesslor

Övrigt pälsvilt
ekorre
bäver

Småvilt
dalripa
tjäder
skogshare
morkulla

Sjöfågel
gräsand
ejder
kanadagås

klicka här för att läsa
en text om tjädern,
gammelskogen och skogsbruket (pdf, öppnas i eget fönster)

Tjäder

Bilder: tv spelgalen tjädertupp Grimsö 1975, foto C. & E. Lindström; ovan Tjäder, hanne. Wilhelm von Wright, Tidskrift för Jägare och Naturforskare 1833.

Fakta i tabellform:

Genvägar till olika ämnesområden (sökt ämne hamnar normalt överst i fönstret):

namn	storlek	utseende	läten
spår och spårtecken	utbredning	föda och livsmiljö	aktivitet
familjeliv, vandringar	fortplantning (antal ungar etc.)	ålder och dödlighet	sjukdomar och fiender
antal och antalsförändringar	speciella beteenden m.m.	djuret och människan	enklare åldersbestämning
folktro	litteratur

Benämningar och synonymer	• tjäder, tjädur • hane= tjädertupp (dialektalt? och på norska: tiur). • hona= tjäderhöna (dialektalt? och på norska: röj). • ungar= tjäderkycklingar
Vetenskapligt namn och grupptillhörighet	• Tetrao urogallus (urogallus= tjurtupp) • familj: Tetraonidae= skogshöns • ordning: Galliformes= hönsfåglar, • tjädrarna i norra Sverigehör till rasen T.u. urogallus; de i landets södra delar till T.u. major.
Mått	• längd tupp: 86 cm, individer av den största rasen (T.u. major, Sydskandinavien och Mellaneuropa) kan bli närmare en meter. • längd höna: 62 - 65 cm • vingspann tupp: 110 cm • vingspann höna: 80 cm
Levandevikt	• vuxen tupp: 3,5 - 4,5 kg, i extrema fall över sju kg. • vuxen höna: 2 kg • tupp första hösten: 2,5 - 3,5 kg • höna första hösten: nära 2 kg.
Utseende, färg med varianter	• tupp: ger att första intryck av att vara helt svart, men är brun på vingarnas översidor; mörkt metalliskt grönskimrande bröst; grafitsvart på huvud, hals och "hakskägg"; rött band över ögat; svarta stjärtfjädrar beströdda med ett band av vita fläckar som ger ett individuellt utformat och bestående mönster på den solfjäderformade uppfällda stjärten. Vit tydlig fläck på vingknogen. • höna: kamouflagefärgad i brunt, brunrött, vitt och svart. Speciellt är bröstet gulbrunt och stjärtfjädrarna tvärbandade i svart och rödbrunt med en yttre vit bård. Även hönan har rött band över ögat, vit vingknoge och hakskägg om än mindre uttalade än hos tuppen.
Könsskillnader	• skillader i storlek och teckning enligt ovan.
Läten	• tupp: spelar med vingbuller, knäppningar, klunk och sisning. Tuppen kan också "skära näbb"= utstöta ett kraftigt rapande läte. • kraftigt brakande uppflog om stött (skrämd från marken). • höna: markerar sitt häckningsrevir med ett kacklande läte; håller samman kullen på dess vandringar med lågmält kacklande/ pipande.
Spår och spårtecken	• spillning vintertid: "ostbågar" av tallbarr. Hittas oftast under tallar där fågeln betat. • spår på snö: rader av stora hönsfågelfötter med tre långa spretande tår framåt, en kortare bakåt. Eventuellt syns även spår av släpande vingar (spelbeteende). • ruggade stjärtpennor är lätta att känna igen: tuppens stora svarta stjärtpennor är bredare mot den tvärt avhuggna änden; hönans är mindre men fortfarande stora, mer jämnbreda, bandade i rödbrunt och svart med vit tvär ände.
Utbredning	• Skottland, Fennoskandia, centrala och östra Mellaneuropa, Balticum, Ryssland och österut i Sibirien. Ersätts längst i öster av den svartnäbbade tjädern, Tetrao urogalloides.
Födoval födobehov	• tallbarrsspecialist vintertid. • tuvdunets blomknoppar och vårfryle är viktiga på våren. • bärris, bär, örter och starrfrön sommartid. Även vuxna kan äta en del insekter under denna årstid. • kycklingar under tre veckors ålder lever mest av insekter (larver, skalbaggar, flugor, mygg, myror) och spindlar; därefter ungefär samma diet som de vuxna. • succesiv övergång till vinterdieten under hösten. • kycklingarnas tidiga animaliska diet anses bero dels på ett behov av äggviteämnen, dels på att bakteriefloran som behövs för att bryta ned växter ännu inte är utvecklad. • ett par udda observationer av tjäder som satt i sig lämmel skulle kunna ses som en bekräftelse på Olaus Magnus uppfattning av tjädern som en rovfågel (se nedan, folktro etc.). I åtminstone ett av fallen skulle tjädern emellertid dött med lämmeln i halsen. • alla tallar betas inte lika intensivt av tjädrarna. I stället utsätts vissa betestallar för intensiv åverkan medan andra lämnas orörda. Bakgrunden är inte helt känd, men har troligen att göra med tallarnas relativa produktion av näringsämnen och s.k. antiherbivora substanser (ett slags kemiskt försvar mot mot växtätare). • för att tjädrarna skall kunna smälta den fiberika vinterdieten behöver den malas sönder. I brist på tänder sker detta med hjälp av småsten den tjockväggiga "muskelmagen". Stenarna plockar djuren upp på vägar och från undersidan av rotvältor (basen på stormfällda träd).
Livsmiljö	• anågs tidigare vara strängt beroende av gammal uppväxt skog (>70 år) med ett dominerande inslag av tall, men senare tiders erfarenheter ger en mer nyanserad bild. • den äldre talldominerade skogen utnyttjas speciellt av tuppen under vinter och speltid. Där får gärna även finnas inslag av myrmark och kala hällar. Enligt tjäderforskaren Ingemar Hjort är kanske det mest karakteristiska för en spelplats att den byggs upp av vegetationstyper som förändras litet från år till år. Det förekommer dock även att tjädern spelar i yngre bestånd. • sommartid vistas tuppen ofta i skog med rikare undervegetation; gärna s.k. friska blåbärsgranskogar med tall. Även frodiga hyggen utnyttjas denna årstid. Dessa upphållsområden kan ligga runt spelplatsen eller upp till en mil från denna. Under september - oktober förflyttar tuppen sig gradvis tillbaka till spelplatsens närhet. • även hönan utnyttjar den äldre skogen vintertid, men kan också beta i yngre röjda bestånd av tall. • häckningsområdets karaktär varierar. Ofta har hönan tillgång till sumpskog och tuvdunsmarker i häckningslokalens närhet. • höna med kull har de första veckorna efter kläckning en stark dragning till sumpskogar, bl.a. de tallklädda kanterna av bärrismyrar. • senare på sommaren återfinns höna och kycklingar i barrblandskog med undervegetation av bärris. • hönor utan kull håller sommartid till i tät skog. • på hösten finner man hönorna i sumpskog med stort graninslag. • om inte idealbiotoperna finns att tillgå fritt p.g.a. intensivt skogsbruk söker sig fåglarna till bestånd med lägre stamtäthet och större förekomst av blåbärsris än genomsnittet; vintertid kan även bestånd med gran duga, speciellt åt hönan. Kalhuggning av spelplatser och vinterbetesområden är inte önskvärt, men kan i viss mån kompenseras av tillgång till medelålders (> 40 år) gallrad skog.
Dygnsrytm, aktivitet	• dagaktiv; sitter på "nattkvist" under dygnets mörka timmar. • återfinns oftast på marken där den betar eller plockar grus för att ha till malstenar i muskelmagen. • tuppar spelar under senvinter-vår, men även höstspel förekommer.
Familjeliv	• tupp och höna möts i stort sett endast vid parningen. • tupparna samlas stundom vintertid i flockar för att beta barr i talltoppar. • äldre tuppar delar upp området på och runt spelplatsen i "tårtbitar"; revir som försvaras, speciellt i dess innersta delar. • ungtuppar tillåts uppehålla sig perifert i de gamlas revir. • hönorna sprider ut sig under häckningstiden och försvarar området runt boplatsen mot andra hönor. • flera hönor utan kull kan ses tillsammans sommartid. Även vintertid kan flera hönor hålla ihop. • höna och kull håller ihop till någon gång i september - oktober.
Hemområde	• under spelet håller tupparna små revir på spelplatsen och större (10 -70 ha) exklusiva "dagområden" inom ca 1 km från spelets centrum. • hönornas häckningsområden omfattar 20-30 ha med inget eller mycket litet överlapp mellan sig. • hönornas vintervisten ligger upp till 7-8 km från spelplatsen.
Vandringar	• tupparnas säsongsförflyttningar mellan fattiga talldominerade bestånd på vinter - vår till rika grandominerade bestånd under sommaren kan omfatta en sträcka på 10 km men är oftast kortare. I en studie (Varaldskogen, Norge på gränsen till Värmland) drog 80% av tupparna iväg minst 1 km från spelplatsområdet. • hönorna vandrar iväg med sina kullar efter kläckningen för att söka upp lämpliga födoområden. I medeltal rör de sig 400 m per dag och kan totalt vandra upp till 10 km från häckningsplatsen under kycklingarnas första tre veckor. • ungfågeln sprider ut sig från häckningsområdet i två etapper: dels en gradvis förflyttning om hösten till ett vinterviste; därefter i ett andra steg under aprill-maj. Längst tar sig unga hönor, upp till 10 -20 km. • de invasioner av "ryska" tjädrar som stundom rapporterats från norra Sverige tycks inte ha någon hållbar grund.
Fortplantning (antal ungar etc.)	• könsmognad: tupparna etablerar revir på en spelplats tidigast vid två, men oftast först vid tre års ålder. Hönorna får sin första kull redan vid ett års ålder. Äldre hönors häckningsframgång är dock betydligt bättre än 1-åringars. • parningarna sker på spelplatsen under den s.k. "hönveckan", en period om ca 10 dagar i slutet av april - början av maj, tidigare i söder och senare i norr. • äggläggningen påbörjas i anslutning till hönveckan. Hönan lägger normalt 6 - 9 ägg (5 - 12) vilket tar mellan 1 och 1,5 vecka i anspråk. Först därefter påbörjas ruvningen. • äggen ruvas i 27 - 28 dygn. • tjädern är borymmare. Det innebär att boet överges samma dag som äggen kläcks. Man finner det med skalhalvorna av varje ägg ofta i varandra. Det skall alltså inte tolkas som att boet blivit rövat. • hönan håller kontakten med dunkycklingarna genom olika läten. Kycklingarna kan till en början inte hålla värmen själva, utan är beroende av att komma in under hönan och värma sig med jämna mellanrum. Förutom sin insektsdiet (se ovan) lever de under den allra första tiden även av näringen i den s.k. gulesäck de bär med sig. • hönan lägger normalt en kull per år, men förlorar hon kullen på ett tidigt stadium (i maj) kan hon lägga en ny.
Ålder, dödlighet	• 70% av redena går förlorade, främst till rovdjur. Detta varierar dock med hur mycket annan föda rovdjuren har att äta. • 50% av kycklingarna tas av rovdjur under sin första månad. Dödligheten på detta stadium påverkas även av väderleken och hur välnärda kycklingarna är. Regniga kalla somrar då kycklingarna ofta måste värma sig under hönan och dålig tillgång på insekter är negativt. • en finsk undersökning har visat att tuppkycklingar är mer utsatta för rovdjursangrepp än hönkycklingar. Möjligen beror detta på att tuppkycklingarna växer mycket snabbare än sina systrar och kan därmed vara sämre flygare och mer sårbara vid dåligt väder p.g.a. sitt större näringsbehov. • enligt finska beräkningar kläcks och överlever normalt endast 7% av ägg/kycklingar fram ett års ålder. • dödligheten hos de vuxna ligger på 25 - 40% per år och är något högre hos hönor än hos tuppar. • den flesta vuxna dör vintertid, på spelet eller på boet. Även här handlar det främst om rovdjursangrepp. • maximal ålder för en tjäder är enligt vissa uppgifter ca 10 år. men med ovan nämnda dödlighet för de vuxna kommer bara mellan 1 och 8 % av alla 1-åringar att uppnå dennna ålder.
Sjukdomar och parasiter	• tjädern kan drabbas av hjärninflammation (30 % av självdöda fåglar som undersökts hade dött av detta). Tidigare ansåg man att sjukdomen orsakades av en encellig parasit av släktet Toxoplasma. Senare undersökningar har visat att så ej är fallet. • en annan sjukdom som kan drabba tjädern är coccidios, en tarminflammation orrsakad av encelliga parasiter, s.k. coccidier.
Fiender	• tjäderreden (bon) plundras av ett flertal olika rovdjur (grävling, räv, hermelin och småvessla) och allätare (kråkfågel — främst nötskrika och korp —, vildsvin, ekorre och igelkott). • vuxna tjädrar tas främst av mård, räv och duvhök • kycklingarna är till en början utsatta för samma fiender som rövar redena för att så småningom växa ifrån allätarna (inklusive grävlingen) och småmusteliderna (hermelin och småvessla).
Antal och antalsförändringar	• ett områdes förmåga att hålla en tjäderstam beror på biotopsammansättningen och vilka rovdjur som finns där. Det senare hänger delvis ihop med det förra eftersom t.ex. rödrävar ökar i antal när ett område gammal skog öppnas med kalhyggen. • i en mellansvensk studie från början av 1980-talet noterades tätheter av tjädertuppar på våren om mellan 0,1 och 1,6 per km². • i ett 35 km²stort område på norska sidan om värmlandsgränsen (Varaldskogen) med hög andel gammal uppväxt skog fanns det under våren nära 3 vuxna tjädrar per km². Efter 20 års modert skogsbruk hade andelen gammal skog gått ned från 55 till 25 %. Antalet tuppar sjönk under samma period med 30%. Antalet hönor var däremot mer eller mindre konstant. Eftersom produktionen av kycklingar inte var tillräckligt hög under studieperioden för att förklara det konstanta antalet hönor måste det ha skett viss invandring. • en tjäderstams fluktuationer i storlek (antalet vuxna) från år till år beror främst på hur stor andel av lagda ägg som resulterar i 1-åriga individer (den s.k. reproduktionsframgången). Detta beror i sin tur av rovdjurens aktivitet. År då rovdjur och andra borövare har mycket annat att äta minskar trycket på tjädrarna och reproduktionsframgången blir högre. Detta inträffar speciellt de år det är gott om smågnagare (främst sorkar) i markerna.
Speciella beteenden och anpassningar	• den mest spektakulära aspekten av tjäderns biologi är spelet där tupparna med vingbuller, knäppningar, sisning och andra demonstrationer visar upp sig för hönorna. Flera tuppar spelar intill varandra på en spelplats; med ett annat ord kallas ett sådant gemensamt (kollektivt) spel för en "lek". En detaljerad beskrivning av tjäderspelet återfinns i Ingemar Hjorts bok (se Litteratur nedan). • spelandet kan ibland urarta. Det finns exempel på att tuppar "vrickat tungan" som därefter fastnat i luftstrupens öppning och orsakat kvävning och tuppens död. • andra tuppar blir "spelgalna" eller "speltokiga". De spelar till långt fram på dagen; spelar aggressivt mot allt och alla, även mot mänskliga besökare och kan dra sig ned mot helt nya trakter, där de ibland kan komma i närkontakt med förskrämda människor, hela tiden intensivt spelande. Man har försökt förklara de spelgalna tupparna på olika sätt. I den allmänna fixeringen vid spelplatsernas betydelse och vådan av att kalhugga dessa har man tolkat dem som individer, vilka har förlorat sina spelplatser på detta sätt. Detta stämmer dåligt med tuppen på fotot ovan t.v. Denna agerade bara i anslutning till sin, som det tycktes, helt intakta spelplats, men uppvisade i övrigt alla tecken på spelgalenskap: angrep nyfikna viltbiologer och deras bilar m.m. Argumentet att fenomenet spelgalna tuppar skulle vara samtida med kalhyggesbruket stämmer inte heller med Erik Rosenbergs tolkning av hjulormar (se nedan: Folktro etc.). • även hönor kan under parningstiden uppföra sig på oväntat sätt; uppvakta människor med tydliga inviter till att vilja bli parade etc. Här verkar det troligt att en brist på tjädertuppar kan spela in. Antagligen är det liknade orsaker och beteenden som ligger bakom förekomsten av s.k. rackelhanar: bastardtuppar med en tjäder till mor och en orrtupp till far. • tjäderhönor kan (liksom många andra fåglar) spela skadade om en fiende skulle närma sig ungarna. Detta lurar ungrävar att förfölja hönan bort från kyckligarna. Detsamma gällde en hund jag hade i koppel när vi kom på höna med kull. Hönan släpade den "brutna" högervingen efter sig och drog iväg i bärriset i en stor båge åt höger. Efter några meter bytte hon till att släpa vänstervingen och svängde i stället av åt vänster. Hunden drog intensivt i kopplet för att komma ikapp hönan som dock snart hade läkt ut båda vingbrotten och flög iväg utan problem. Äldre erfarna rävar låter sig inte luras av detta utan stannar kvar på platsen för att söka efter kycklingarna som surrat iväg några meter åt alla håll likt stora humlor.
Djuret och människan	• tjädern har i alla tider varit ett eftertraktat jaktbyte p.g.a. sin storlek. Enligt svenska Jägareförbundet skjuts idag strax under 20.000 tjädrar årligen. Under ett år på 1940-talet skall avskjutningen ha uppgått till 80.000. Variationerna i avskjutningen speglar reproduktionsframgången under sommaren det enskilda året. Enligt beräkningar bör tjäderstammen tåla en beskattning på 16%, men detta varierar givetvis från år till år och från område till område. • tjädern och skogsbruket har varit ett hett ämne för diskussioner. Man har speciellt skjutit in sig på att tjäderns favoritmiljö för spel och vinterbete får att mindre utrymme i en rationellt driven skog. Se bifogad text (klicka på tjädern uppe till vänster) för en sammanfattning. • tjädern har varit föremål för försök med uppfödning; dels för utplantering och dels rent komersiellt (tuppkycklingarnas snabba tillväxt lockar). Uppfödningen är dock behäftad med många problem, bl.a. drabbas djuren lätt av sjukdomar. Utplantering är likaledes ett vågspel. Det är oftast bara ett dyrbart sätt att förse räv och mård med lättfångade byten.
Enklare åldersbestämning	• tjädertupparnas tillväxt avstannar inte förrän efter flera år. Genom att mäta näbbens höjd kan man därför grovt bestämma åldern på tuppen. En ungtupp på hösten (<1 år) har en näbbhöjd på 20-22 mm; en ettåring på 23-25 mm och en äldre tupp på 25-30 mm. • även stjärtfjädrarnas längd och näbbfärg m.m. kan användas för åldersbestämning, varigenom man kan urskilja ytterligare en ålderskategori tuppar (1, 2, 3-årigar och äldre på våren). Se Ingemar Hjorts bok för detaljer.
Folktro och kammarlärd okunskap	• Olaus Magnus klassade tjädern som rovfågel p.g.a. den kraftiga krökta näbben och menade att den var en av rävens värsta fiender. • ruskiga hjulormar, en sorts drakliknande varelser i småländsk folktro, kan ha sitt ursprung i observationer av spelgalna tjädrar enligt Erik Rosenberg (Uvberget och tjäderskogen, 1937).
Litteratur	• Lär känna tjädern av Torolf Winqvist. Jägareförbundet, Stockholm 1988. • Tjädern. en skogsfågel av Ingemar Hjort. Skogsstyrelsen, Jönköping 1994. • Kumulativ effekt av habitat fragmentering: Hva har 12-års storfuglforskning på Varaldskogen lært oss? av Jørund Rolstad, Per Wegge och Ivar Gjerde. Fauna (norsk tidskrift) 44: 90 - 104, 1991. • Storfuglen og skogsbruket: et sammendrag fra 20 års undersøkelser i Varald statskog, Hedmark. av Per Wegge & Jørund Rolstad. Seminarrapport IBN-SEVU Norges Lantbrukshøyskole, Ås, 2002. • Nordens fåglar av Roland Staav & Thord Fransson. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1987 med senare upplagor.