Bäver

Barnböcker	Bokklubben jakt & fiske						Jakt- och fiskebutik på nätet
sponsorplats. kontakta Erik

Följ räven Smirre till:
Örnbo viltfakta (hem)

Viltmiljöer i Sverige

Alla artsidor:
(fler kommer)

Klövvilt
älg
kronhjort
rådjur
vildsvin

Rovdjur
lodjur
rödräv
järv
grävling
skogsmård
vesslor

Övrigt pälsvilt
ekorre
bäver

Småvilt
dalripa
tjäder
skogshare
morkulla

Sjöfågel
gräsand
ejder
kanadagås

klicka här för att läsa
en text om bävern,
dess återkomst och dess ingenjörskonst
(pdf, öppnas i eget fönster)

Bäver

Bilder: tv bäverdamm i Ramsberg, Bergslagen 2006, foto E. R. L-m.; ovan "Bäfver" av W. v. Wright i Tidskrift för Jägare och Naturforskare 1834.

Fakta i tabellform:

Genvägar till olika ämnesområden (sökt ämne hamnar normalt överst i fönstret):

namn	storlek	utseende	läten
spår och spårtecken	utbredning	föda och livsmiljö	aktivitet
familjeliv, vandringar	fortplantning (antal ungar etc.)	ålder och dödlighet	sjukdomar och fiender
antal och antalsförändringar	speciella beteenden m.m.	djuret och människan	enklare åldersbestämning
folktro	litteratur

Benämningar och synonymer	• bäver (medeltida lån från lågtyskans bever) • bjur, bur, björ (äldre benämning med samma ursprung som björn= "den brune", ingår i många ortnamn)
Vetenskapligt namn och grupptillhörighet	• Castor fiber • familj: Castoridae= Bävrar • ordning: Rodentia= Gnagare
Mått	• längd: 70 - 90 cm + svans • svans: längd ca 30 cm, bredd ca 10 cm.
Levandevikt	• vuxen (3 år eller äldre): 13 - 21 kg.
Utseende, färg med varianter	• sittande på land kan djuret ge intryck av en mörk starrtuva; i vattnet ligger den olika lågt, eventuellt syns bara skallens fram-/ovansida med näsborrar, ögon och öron placerade i en trekant. • pälsen består av en mycket tät underull som vid basen är ljusgrå och mot spetsarna mörkgrå. Till detta kommer glesare långa brunglänsande stickelhår (täckhår). • mörkare färgvarianter finns i Östeuropa. Tidigare fanns sådana även här, bland annat skrev Gustav I (Gustav Vasa) till sina fogdar om "Wtwalde suarte bäffrar"= utvalda svarta bävrar. Med tillbakagången under 1800-talet tycks den genetiska variationen dock ha reducerats kraftigt. • den platta svansen är hårlös och klädd med en fjällmönstrad mörk hud.
Könsskillnader	• inga tydliga yttre könsskillnader.
Läten	• bäverns läten är lågmälda förutom från ungarna vid fara. Det mest typiska lätet man normalt kan höra är plasket bävern utför genom att slå med svansen mot vattenytan. Detta har uppfattats som en varningssignal, men verkar mest vara riktat till en eventuell angripare för att få denna att avslöja sig eller avbryta ansmygningen. Det gäller även nyfikna människor. Håller man sig stilla efter första plasket kan detta upprepas ett flertal gånger. Ger man sig till känna smyger bävern bort under vattnet.
Spår och spårtecken	• bäverns främsta spår består av fällda träd, uppkapade och barkade stycken av stammar och grova grenar, dammbyggen, hyddor och vinterförråd av grenar och kvistar under vattenytan. • stigar som leder ned till och ut i vattnet tyder på bäveraktivitet. I låglänt mark kan stigen gå ned i ett hål redan före vattenbrynet och fortsätta i en underjordisk kanal. • vid vattenbrynet kan man ibland finna små jordhögar som bävrarna imregnerat med doften av bävergäll, troligtvis som reirmarkering. • mer sällan kan man få se bäverns fotspår med fem tåavtryck både i framfots- och bakfotsspår. I bakfötternas stora avtryck (15 - 18 cm) avtecknar sig även simhuden som binder samman tårna hos dessa. Ofta suddas dock fotavtrycken ut av svansen och grenar m.m. som bävern släpat på. • på land rör sig bävern i slingrande gång.
Utbredning	• den europeiska arten bebodde efter istiden Europas och Nordasiens skogsområden, men har trängts tillbaka av uppodling och jakt (bl.a. var den utrotad i Sverige, se artikeln om bäverns återkomst etc.). Numera görs ansträngningar för att återinföra den på många håll. • i dag återfinns arten i stora delar av forna Sovjetunionen samt fläckvis i övriga kontinentala Europa (i bl.a. Frankrike, Schweiz, Tyskland, Polen, Österrike, Teckien och Slovakien). • i Norden omfattar dess utbredningsområde större delen av Sveriges skogsområden samt stora områden i Norge. I Finland planterade man in in både europeisk och kanadensisk bäver under 1900-talet. Där har den senare arten varit mer framgångsrik och den europeiska återfinns bara i mindre områden.
Födoval	• bävern är en utpräglad växtätare. Staden Hernösands sigill härintill med en bäver som tagit en gädda är således totalt missvisande. • sommartid lever den på vattenväxter och diverse örter (bl.a. dyfräken, braxengräs, vattenklöver, näckrosor och säv). • vintertid består födan av bark och kvistar: helst av asp, men ändå främst av björk (beroende på dess rikligare förekomst). • bävern äter om födan (refekation, koprofagi) precis som hararna genom att ta en första halvnedbruten och mikrobberikad fraktion direkt från ändtarmsöppningen.
Livsmiljö	• bävern behöver vattendrag eller sjöar med lövträd inom räckhåll för att kunna trivas. • stränderna bör vara av sådant material att bävern kan gräva ut gångar. • strandskogens undervegetation skall helst bestå av gräs och örter. • ett lämpligt vattendrag skall vara inte vara alltför brett och rakt. Slingrande, smala vattendrag föredras (inom vissa ramar). • vattendjupet måste vara av/ eller gå att reglera till/ sådant djup att ingången till hyddan permanent befinner sig under ytan.
Dygnsrytm, aktivitet	• främst nattaktiv, men kan om den är ostörd även vara i rörelse på dagen.
Familjeliv	• lever i revirhävdande "kolonier" om ett vuxet par, deras årsungar och ungarna från året innan. I genomsnitt består en koloni av 4 - 5 individer. • endast det vuxna parets hona får ungar även om det finns andra honor i kolonin, som har åldern inne för att kunna vara könsmogna.
Hemområde	• ett bäverrevir beläget längs ett vattendrag täcker normalt en sträcka om ca 1 km (= 2 km strandlinje).
Vandringar	• ungbävrar utvandrar normalt från föräldrareviret vid två års ålder. Om det finns gott om lediga revir kan de dock utvandra redan vid ett års ålder. • vandringarna sker längs vattendragen och tar sällan bävern längre än någon mil från föräldrareviret. • skador som ibland noteras på bäverns päls anses härröra från konfrontationer med bofasta kolonier under vandringen.
Fortplantning (antal ungar etc.)	• könsmognad: möjlig vid 1,5 års ålder, men infaller normalt i samband med utvandringen ur föräldrareviret vid 2,5 års ålder. • könsmognad inträder inte förrän bävern vid utvandringen lösgör sig ur födelsekolonin (eller möjligen om en dominant individ av samma kön dör). • parningen sker inne i hyddan under perioden slutet av januari till början av mars. • dräktighet: 15 veckor. • födsel: under senvår och försommar. Ungarna blir kvar i hyddan under 4 - 5 veckor. • normal kullstorlek: 2 ungar. • individuell kullstorlek: upp till 6 ungar. • kullintervall: en gång per år • ungarna diar upp till 10 - 12 veckor, men äter även fast föda redan vid en månads ålder.
Ålder, dödlighet	• en bäver kan bli mycket gammal i fångenskap. Åldrar upp emot och över 30 år har noterats. I vilt tillstånd är 10 år en mer realistisk högsta ålder för en bäver som överlevt så länge att den lyckats etablera sig i ett eget revir. Likafullt är detta en hög ålder för ett djur av bäverns storlek. • de mest kritiska perioderna i en bävers liv är första sommaren och under utvandringen. Små ungar är alltid mer känsliga för parasiter, svält m.m. än stora djur. Under utvandringen upplever djuret hela tiden nya områden med ogästvänliga artfränder, osäker födotillgång och okända faror. Perioden som halvvuxen i föräldrarnas revir och som vuxen i eget revir lever bävern ett relativt ombonat liv med tillgång till både föda och skydd.
Sjukdomar och parasiter	• nordamerikansk bäver drabbas ofta av harpest (tularemi), en bakteriell sjukdom som även går på människa — en s.k. zoonos. Även den europeiska arten infekteras ofta. I en studie befanns 21% av bävrarna ha höga halter av antikroppar mot tularemi och bara knappt hälften av individerna var helt oberörda. Likafullt utvecklar den europeiska bävern sällan sjukdomen; åtminstone har inga fall rapporterats från vare sig Sverige eller Norge. • enskilda bävrar dör av ren svält. Kanske rör det sig om utvandrade individer som inte hittat ett ledigt revir eller lyckats förbereda vintern med födoförråd m.m. på sin nya ort.
Fiender	• alla de fyra stora rovdjuren — björn, varg, lo och järv — kan ta bäver. Om man ser till erfarenheterna från Nordamerika är vargen den viktigaste bäverpredatorn (fienden). • allt eftersom jakt har tillåtitis på den växande svenska bäverstammen har även människan börjat återfå sin betydelse för att begränsa bäverstammen.
Antal och antalsförändring	• allt sedan de första inplanteringarna av norsk bäver på 1920-talet har både antalet bävrar och deras utbredningsområde växt. Vi har antagligen ännu inte sett slutet på detta. • lokalt kan människans jakt eller bäverns egen överexploatering av sina födoresurser orsaka tillfällig nedgång i antalet bävrar.
Speciella beteenden och anpassningar	• anpassningar till vattenliv: tät päls; utplattade stickelhår som lägger sig likt ett skal över underullen när bävern dyker; öron och näsborrar som kan slutas under vatten (man kan inte dränka en bäver, den kvävs om den aldrig når ytan); simhud mellan tårna på bakfötterna; spolformig kropp med platt årbladsliknande svans. • varningsslag med svansen. • byggnadskonst: dammar, hyddor, vinterförråd. • anal- och könsöppningar mynnar i en gemensam s.k. kloak. Där mynnar även ett par doftkörtlar och bävergällets skinnpåsar.
Djuret och människan	• historiskt sett har bävern jagats/fångats för sin päls och för bävergället (innehållet i två skinnpåsar vid analöppningen). I dräktspännen från vikingatiden har man funnit rester av bäverhår. På 1800-talet användes den filtade ullen till s.k. castorhattar. • under 1900-talet handlade förvaltningsansträngningarna i Sverige mest om att återinföra arten efter att den utrotats under andra hälften av 1800-talet. • numera ställer bävrarna ofta till det med sitt byggande genom att skog och jordbruksmark översvämmas, vägbankar undermineras etc. Detta ger upphov till önskemål om att bävrarna avlägsnas. Olika försök att lura bävrarna genom att lägga ned långa dräneringsrör genom dammarna etc. brukar ofta misslyckas. Bäverdammen på bilden ovan revs i december 2006 för att skydda en vägbank, men byggdes åter upp inom två dagar. Det var extremt varmt för denna årstid och bävrarna därmed aktiva. Annars riskerar man att djuren går en kvalfylld död till mötes om dammar rivs så sent på året. • bävern är idag åter ett eftertraktad jaktbyte, kanske främst för köttes skull.
Enklare åldersbestämning	• storlek på senvår: årsunge => ca 0,5 kg; ettåring => 5 - 10 kg; tvååring => 10 - 17 kg; tre år och äldre => 13 - 21 kg. Bävrarna är dock tyngre och växer snabbare i söder jämfört med de i norr. • kindtändernas tandrötter är helt öppna på ettåringar och sluts sedan succesivt upp till 5 års ålder.
Folktro och kammarlärd okunskap	• bävern lämnar godvilligt över gället till jägaren mot att slippa bli skjuten. • b. kan räknas till fiskarna och därmed ätas under fastan. • b. kan beräkna åt vilket håll träden skall falla. • b. använder en kamrat till släde: kamraten ligger på rygg och håller fast virket med benen. Den som drar kopplar sina framtänder bakom kamratens. Även många andra överdrifter om bäverns byggnadsförmåga och samarbete i bygglag. • om man gnider bävertänder mot yxeggen vid röjning förhindras återväxt. Denna åsikt kan möjligen komma sig av att man sett att återväxten är dålig där bävern fällt träd; något som beror på att bävrarna håller efter skott och småplantor. • bävergället hjälper mot susningar i öronen, svimningsanfall, barnsängsplågor m.m.
Litteratur	• Lär känna bävern av Göran Harman och Bengt Georén, Jägareförbundet, Stockholm 1987. • Ecological studies of a reintroduced beaver (Castor fiber) population av Göran Hartman, doktorsavhandling vid Lantbruksuniversitetet 1994. • Nordens däggdjur av Birger Jensen. Norstedts 1993 med senare upplagor. • Ung eller gammal - konsten att bestämma åldern på vilda djur och fåglar av Åke Andersson m.fl, Jägareförbundet, Uppsala 1996.